07.11.14

Mer vargdebatt..
Nu är hetsen i full gång i lokalblaskan.. Från alla håll. Ordföranden från jaktvårdsområden har tagit på sig en roll som förespråkare för alla oss som bor på landet och lever nära rovdjuren. Enligt dem så är vi alla rädda för att vara ute i skogen, våra barn kan inte leka ute längre och vi kurar inomhus av rädsla för de odjur som rör sig runt våra gårdar och letar efter ett potentiellt byte. Inte bara vargen, ty både björn och nu även lodjuren är ute efter våra själar. Man drar fördel av den tragiska händelse i Jämtland där en man blev ihjälbiten av en björn förra månaden.. Smaklöst.. Ingen av oss vill enligt dem ha rovdjur inpå oss. Rubriken på den artikeln lyder "Rovdjurspolitiken- hot mot landsbygden".

Inte nog med att vi inte törs röra oss i markerna, vargen dödar ju "deras" älg, som de skall ha på matbordet, som det alltid har vart! Vargen äter upp deras hundar och snart stryker barnen med också..

I gårdagens tidning stod att läsa att länsstyrelsen Gävleborg nu tillåter skyddsjakt på två vargar i Voxna reviret. Bla skall ett alfadjur som fortfarande för årsungar skjutas! Detta pga av alla hundangrepp.

Jag häpnas över den totala inkompetens som beslutsfattarna i Gävleborg besitter. Att tillåta jakt på två vargar kommer inte på något sätt minska angreppen på jakthundar. Vad är det som säger att det är just de två individerna som tar hundar? Vad händer när de är skjutna, hundar släpps lösa i skogen och blir ihjälbitna nästa gång? Mer avskjutning?

Det är det här som gör mig så frustrerad.. Man ser bara kortsiktiga lösningar. Lösningar som inte ÄR någon lösning! Det krävs så mycket mer, från alla håll! Jägare måste börja ta sitt ansvar och ändra strategi, inte så hårdnackat hävda sin rätt! Varför släppa sina älskade hundar mitt inne i ett vargrevir? För att det är deras mark? Varför inte använda de små hjälpmedel som finns? Tex ett halsband med bjällror på hunden som effektivt skrämmer bort vargen? Nä, för det skrämmer ju bort viltet med..

I samma debatt uttalar sig även "vanligt" folk, folk som bor nära rovdjuren och inte ser det som ett problem. Som precis som jag inte vill att jägare och varghatare skall föra deras talan och förutsätta att vi alla som lever på landet är emot vargen. De beskriver sin situation som en krutdurk. Utåt sett vågar de inte tala om att de faktiskt är för rovdjuren då pressen från grannar och bybor är hård. De "hänger på" av rädsla för utfrysning.

Svenska Rovdjursföreningen region Gävleborg med Anders Ekholm som språkrör ifrågasätter länsstyrelsens beslut och jag är rädd att han kommer möta ett hetskt och onyanserat genmäle de närmaste dagarna.

Nu måste något göras så att inte människor tar saker i egna händer, ger sig ut med bössa och gift i jakt på vargen, på felaktiga grunder. Hot uttalas allt oftare om det, helt öppet. Debatten är snedvriden till vargens nackdel..
/
B

 

07.11.14

Alla rädder för vargen här..
Slår upp lokaltidningen och börjar bläddra. Möts av stora rubriker, "Våra barn törs inte gå ensamma till skolan!" Åter igen en artikel som handlar om Hälsingars rädsla för att bli uppätna av stora stygga vargen..
Min första reaktion är som vanligt irritation och frustration. Jag bemöter artikeln i mitt huvud med ironi och sarkasm. Jag bestämmer mig dock för att ta mig en rejäl funderare över "problemet" och försöka bena ut mina egna och andras känslor över våra rovdjur i detta rovdjurs invarderade landskap.. Hälsingland.

Först lite fakta:
I Sverige finns uppskattningvis 150 st vargar med en föryngring av ca 13 individer/år. I Hälsingland uppskattas utbredningen bestå av ca 15 individer med en föryngring av 4 individer/år. (källa Naturvårdsverket)

15 vargar som sätter skräck i hela byar, skapar het debatt och blir föremål för ett utbrett hat. Ett hat som får stor plats medialt. Barnen törs inte gå till skolan, man vågar inte gå utanför dörren efter mörkrets inbrott och "hotar" flytta från hus och hem pga av vargens blodtörst.

Är det nyanserat? Finns det fog för denna rädsla? Hur ser det ut med varg som blodtörstigt äter människor i Sverige? Jag vet.. nu är jag ironisk igen..

Det finns dokumentation om en varg som faktiskt hade ihjäl ett flertal barn i Sverige under början av 1800 talet. Här följer ett utdrag som jag hämtat från Wikipeda:

Det finns ett väldokumenterat fall där varg åt människor från de mellersta delarna av Sverige under 1800-talet. Serien av angrepp startade den 30 december 1820 och varade fram till den 27 mars 1821. Under den tre månader långa perioden angreps 31 människor, vilket resulterade i 12 döda och 15 skadade. De flesta som avled var barn mellan 3,5 och 15 år gamla, med undantag av en 19 år gammal kvinna. De skadade var också i stort sett barn, med undantag av en 18 år gammal pojke. Vid flera av tillfällena förtärdes offren efter att de dödats. Serien av angrepp slutade när en varg dödades den 27 april 1821. Det är högst sannolikt att vargen var identisk med den vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap i Gysinge herrgård under flera år tills den rymde eller släpptes lös.

Hur ställer man sig till det här då? Självklart är det obehaglig läsning. Vems är felet? Ja i mitt tycke människan själv. Man föder upp en vargunge och präglar den på människan. Man föder den och tar bort vargens egen förmåga och instinkt att jaga sin mat i sitt eget naturliga habitat. Man tar bort dess naturliga beteende. Sedan rymmer eller släpps vargen, utan en aning om hur att skaffa sig mat! Klart den biter den hand som föder den.. Inte av ondska, utan troligen av svält och tappad förmåga att finna mat på naturlig väg! Detta skedde för nästan 200 år sedan! Sedan denna händelse finns ingen dokumentation över att vild varg dödat en endaste människa! Jag kan inte annat än hävda att debatterna som rasar här uppe är onyanserade!

Sedan finns det visst problematik med varg här hos oss. Senaste månaden har tre jakthundar fått sätta livet till och tamboskap, företrädelsevis får har blivit rivna. En tragedi för djurägarna självklart. Det blir stora rubriker i tidningarna och man ropar högljutt på skyddsjakt. Jag förstår problematiken men kan inte ta den till mig pga hur onyanserat och subjektivt det framställs i media! Med jägarkåren som pådrivande. Jägareförbundets ordförande står i spetsen och skriker som en hes pelikan att vargen måste skjutas av, och många hänger på. Utan att faktiskt ta reda på lätt tillgänglig fakta om hur det egentligen står till. Man har inte heller någon som helst lust att nyansera problemet och försöka ta reda på mindre dramatiska lösningar, eller se orsakerna till dessa problem!

Jag eller andra vanliga "Svenssons" har ingen talan, vi äger inte "förstånd" eller adekvat tankeverksamhet att ens få uttala oss om saken. Förnuft saknar vi, eller så har vi "fel" förnuft.. Det gör mig så förbannad..

Det går att minska dessa angrepp men det törs man nästan inte prata om, då flera av de som är för vargen i våra skogar blir utsatta för hot och trakasserier. Å våga inte tassa in på jägarnas eller skogsbolagens tassemarker. Skogen är deras och där har vi andra inget att hämta.

När jag växte upp på 70-80 talet fanns det älg i skogarna. Befann man sig i skogen eller for med bil igenom den såg man så gott som alltid älg. Flera stycken! Senaste gången jag såg älg här i Hälsingland var i somras långt uppe på skogen i Trönö trakten. Före det var det hösten 2005! Jag är ofta ute, åker hundratals mil var år och rör mig med kamera och packning långt ute i vildmarken.. Men ser jag någon älg? Näh.. Vad beror det på?

I första hand vill jag faktiskt beskylla skogsbolagen för den dramatiska minskningen. Betskador på tall säger de och vill minska älgens bestånd till alldeles för lite antal! Tom jägarna själva anser att det är för lite älg! Vissa jaktlag har under de senaste åren ställt in älgjakten!

Varför tar jag upp det här då? Jo, jag tror nämnligen att det har avsevärd betydelse för angrepp på tamboskap och vargens närhet till människan! Älgen är som sagt ett av vargens huvudsakliga födokälla! Vargen skall dela älgen med skogsbolag och jägare, men balansen är helt i obalans. Vi behöver låta älgstammen återhämta sig för att vargen skall kunna föda sig på naturlig väg!

Kan vi människor begränsa vargangreppen? Ja jag tror det.. Staten måste ta människor på allvar och hjälpa bönder freda sina djur! Med rovdjurs stängsel åt de som vill ha! Sedan måste djurägarna vilja ha dem med! Vi måste även bli mer öppen för lösningar som faktiskt kan hjälpa och inte bara fnysa åt de uppslag som finns! Ta bara Pyrenéerhunden. Det finns uppfödare som försöker sända ut information, hjälp och bistånd till djurägare angående den här hunden. Den har i tex Pyreneérna i många århundranden vaktat boskap mot varg med stor framgång. Men intresset i Sverige är lika dött som en inlagd sill..

Debatten i Hälsingland handlar till 90% om hatet till vargen. Vargen framställs som blodtörstig och farlig, den lurar bakom var buske och bara väntar på en icke ont anande människa att sätta tänderna i..


Bilden är tagen på Järvzoo 2006

Insändare skrivs i lokaltidningen, upprop om total utrotning av vargen, rena ljugpropagandan och falska fakta. Man skriver ofta "Vi Hälsingar och vi som lever på landet KRÄVER.." osv.. Ge fan i att lägga ord i min mun, att lägga ett epitet på mig som varghatare! JAG kräver inte vargens utrotning, JAG vill inte ha skyddsjakt på varg och JAG är inte rädd för vargen. JAG bor på landet, JAG är ofta ute i skog och mark, men jag vill inte ha Jägareförbundets ordförande eller "Tomten" Tomtas att föra min talan!

Snälla.. börja föra en nyanserad debatt om vargen.. Börja samverka över hela samhällsstrukturen om hur att återställa balansen.. Skogsbolag, jägare, myndigheter och vanliga människor.. Låt vargen slippa fördomar och obefogad rädsla från människan, ge den möjlighet att föda sig i sin naturliga miljö.. Ge människor chansen att basera sina åsikter på fakta som är riktiga!
/
B

 

07.08.19

Ett tag sedan men tillbaka med nya erfarenheter..
Hej igen gott folk! Det var ett tag sedan sist.. Närmare 2 månader tror jag visst.

Vad hinner hända på två månader då? En hel del. Ny bostad tex. Mitt älskade gamla hus fick nya ägare som förhoppningsvis älskar det lika mycket som jag gjorde.. Dess omgivningar, närheten till naturen och stillheten.. Jag var tvungen att inse faktum att det var för stort och krävande för mig med tanke på vad min kropp förmår. Sonen flyttar snart hemifrån och vem ska då hjälpa mig med snöskottning och vedbärning? Det var dax helt enkelt..

Fann ett mindre hus närmare min familj, med lite fler grannar.. trevliga sådana dessutom. Familjen några minuter bort och nära till hjälp de dagar kroppen faktiskt inte vill. Trygghet.. Naturen finns här med, en vacker sjö, vackra berg, vackra åkrar och tjärnar bakom husknuten. Närmare en affär som får besök av mig typ 10 grr på en dag.. Efter första dagens 5 besök har jag inte behövt visa leg vid kortköp.. ;O)

Frågor ställs av grannarna i byn.. mycket vet de redan, vad jag jobbar med tex och att jag är ryggskadad.. hur de nu kan veta det.. jag har inte berättat det! :O)

Något som tycks vara viktigt är kopplingen till byn. Är man härifrån? Skeptisismen talar till jag berättar att jag har min bror och syster i byn, namnen redovisas och ansikten spricker upp, Jahaaaaaaaaaaaa är det DIN bror?! Ja men dååå så... Accepterad..

Det nya huset genomgår en ansiktslyftning. Invändigt till att börja med. Jag har lärt mig massor, och gjort saker jag inte trodde jag var kapabel till.. Nya erfarenheter.. På gott och ont.. Ont gör det att slå en spik genom fingret men det goda övverväger.. att jag KUNDE det jag inte trodde jag kunde..

Nya erfarenheter.. Nya möten.. nya människor, nya bekantskaper. På gott och ont.. Så är väl livet, gott, ont, yin och yang.. balans.. ett flöde.. på gott och ont..

Insidan är snart klar.. tapeter, golv, köksluckor, möbler, gardiner.. allt på plats.. Nya färger, nya material.. Huset är gammalt, det är skevt och värdigt. Det har stått pall i över 100 år och det kommer stå pall några år till.. Fick ett fotografi av de förra ägarna.. på huset.. hur det såg ut i fordom.. kärlek.. Tack vare den kärleken skall jag återge huset dess gamla charm. Byta eternit mot dess vackra gamla panel, dess förnsterfoder och snickarglädje skall tas fram igen.. Jag ska plocka fram förspikade fönster och dörrar, jag skall åter ge huset dess dubbeldörrar.. Inte i år, kanske inte nästa år men något år när allt faller på plats..

Utöver huset har jag fått en hel del erfarenheter vad gäller fotografin. Kameran har inte jobbat särslikt mycket men en resa till småland blev det i allfall. En smärre chock fick jag när jag återsåg det småland jag hade mina minnen ifrån.. Inget är som förut.. Landskapet är så förändrat efter stormarna.. Jag höll inte på att hitta vägen till mina goda vänner Eva och Roland. Jag har vart där sedan tidigt 90 tal, och hittar knappt vägen! Otroligt! jag blev så tagen av det jag såg så jag håller på med ett reportage därifrån som kommer på hemsidan senare.

Erfarenheter.. foto.. HDR.. Jag fick en lektion i HDR och en massa filter att leka med.. Å som jag lekt.. Med tungan rätt i munnen, håret på ända och med ett sinne som regrigerade tillbaka till barnastadiet har jag lekt och fascinerats av möjligheterna i digital bildbehandlig. Som lek och lustfyllda datorstunder är det hur roligt som helst. Någon bild kommer säkert hamna under HDR revolutionen, men måtta tror jag är av nöden. Hur än det är vill jag fota verkligheten och naturen som hon är, men ibland.. när leklusten faller på.. :O)

Det dynamiska omfånget fascinerar mig..


Liksom leken med toner, kontraster och djup..


Filter.. Trönö Ga kyrka står torrt på torra land, men det var enkelt gjort att placera henne i vatten..

Som sagt, att leka med filter, HDR och effekter är sanslöst roligt, och jag tycker man skall tillåta sig leka ibland.. Det är en kick för inspirationen! Jag kommer säkert lägga ut någon bild på sidan nu och då. I konstigt albumet för maipulerade bilder.

Dax att återgå till verkligheten och fortsätta plockandet här hemma! Tusen tack för alla mail och inlägg i gästboken under min frånvaro, det har verkligen värmt mig gott!

/
B

 

 

07.05.08

Gott sällskap med generande hårväxt och mord..
Ibland är man med som saker som tar lite tid att smälta. Helgen som gick var en av dem. Jag försöker fortfarande få kinderna att släppa sitt krampaktiga grepp som formen av hårda äppelkart.

Jag åkte iväg på ett möte med tre andra fotografer och det blev minst sagt händelserikt. Vad sägs om mord, poliser, vildsvin, och en människa med generande hårväxt? Lägg därtill naturupplevelser och ren desperation.. Det är den ultimata summan av kardemumman som Martin Ljung så genialt uttryckte det.. Men, vi tar det från början..

Jag for ner till Stockholms norra skärgård för att träffa tre andra helt otroligt sköna människor. Två av dem har jag haft äran av att träffa tidigare, en av dem har jag "pratat" med via en fotosight sedan ett längre tag. Min uppfattning om dem har enbart vart gott, föga anade jag det mörker som dolde sig bakom en av dem.. Att JAG skulle vistas mitt bland en mördare, det trodde jag inte skulle hända mig..

Nåväl, vi träffades hemma hos värden för träffen, en sprudlande, livsbejakande helt underbar individ vid namn Tedde. För mig är han en hjälte, som faktiskt klarar att bejaka sig själv, trots sitt, i andra människors trångsynta sätt att se det, svåra handikapp. Han var ändå glad, och jag undrade för en stund om någon någonsin upplyst honom om hans yttre, eller om han svävade i lycklig ovetskap om sig själv?

Somliga av oss skulle onekligen se det som generande hårväxt, men det tycktes Tedde helt ovidkommande att han var täckt av detta från topp till tå.. Han var trots det en utmärkt värd, bjöd på god mat och trevliga upplevelser.

Andra dagen blev himlen lite gråare, världen lite otryggare, då jag helt naivt följde med de två andra gästerna ut på promenad.. Föga anade jag konsekvenserna av det hela..

Jag såg det som en skön avkoppling i fotografins tecken, en stilla promenad för att finna lite motiv ute i skärgården. Jag, nILS, och Mr Q, begav oss ner mot vattnet och slog oss ner på en brygga. Jag trodde vi var ensamma, men helt plötsligt dök en objuden gäst upp. En fet, och om jag ska vara ärlig, vämjelig varelse presenterade sig där på bryggan med oss. Jag drog mig undan lite avvaktande, nILS mörknade i synen tämligen omgående och hela hans uppenbarelse spändes upp, som en stridstupp. Först anades en nyfikenhet, sedan ändrades allt snabbt.. Den vämjeliga varelsen satt först helt stilla, nILS förökte konversera, komma nära, men det slutade med upprörda känslor och till mina fasa och stora chock med mord.. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt uppstod blodvite, och bryggan där vi satt smetades ner med blod..

Jag hann inte ens förstå skeendet förrän den vämjeliga varelsen var död.. Tillintetgjord i ett enda tramp av en sko.. Herr Fästing var oåterkallerligen död.. Han sprack.. jag såg det själv.. Han sprack som en blodfylld fästing bara kan.. *popp* sa det, och jag hör ännu ljudet.. Utsmetad på bryggan, blodet levrade sig snabbt och endast skalet av herr Fästing låg där, som en kostym som plötsligt blivit lämnad av sin bärare..

Paniken slog mig, jag satte händerna för öronen och blundade hårt, så ÄCKLIGT det var!! Tankarna for, jag flackade med blicken och sökte vittnen, hoppades att ingen såg.. Vände mig mot vattnet och insåg att vi hade över 1000 vittnen.. minst...

Å mycket riktigt.. någon av alla dessa vittnen var snabb på larmknappen och det tog blott några sekunder så var de oss på spåren..

Jag tappade konceptet, grabbade min kamera och bara sprang.. genom skogen, upp tillbaka till mannen med den generande hårväxten.. nILS och Mr Q var mig i hälarna och vi flydde kusten och drog ner till andra trakter, ut i vildmarken där inga bilar kunde ta sig fram.. Väl där ute i ödemarken började jag känna mig rätt trygg men ganska så paranoid.. Jag skådade spejjare i skyn..

Dagen gick och mot kvällningen insåg vi att vi kommit undan lagens långa arm.. Vi släppte morgonens trauma och begav oss ut i skymningen för att skjuta vildsvin.. ja på bild alltså.. Vi blev utplacerade på olika platser och skymningen sänkte sig.. Jag hörde efter en stund ordentliga brak i skogen och höjde Canon-en, tryckte av och kände mig nöjd med mig själv.. Jag fångade en varelse på bild, men fick sedan höra att jag borde gå kurs i zoologi. Mitt vildsvin såg tämligen gracilt ut..

Att jag sedan blev bortglömd där i tornet större delen av natten,lämnad med troll, arga svin och konstig ljud, det, får bli en annan historia..

En härlig helg, med gott sällskap, glada skratt och lite dråpligheter, som det skall vara.. GOD mat, gott vin och en hel del bilder med hem i bagaget..

TACK grabbar för en minnesvärd helg! :O)

/
Bettan

 

 

 

 

07.05.02

Myrens smartaste Don Juan..
Att vara en orrtupp på en myr i dessa tider kan sannerligen inte vara lätt.. Det går liksom inte att vara "herre på täppan" om man inte är en tupp med ovanlig handlingskraft vill säga.. Det gäller att sticka ut bland 29 tuppar, som alla fightas om två hönor som valt att beskåda spektaklet..

Vi begav oss ut sent på kvällen till orrkojjan. Såg solen gå ner och månen gå upp mellan träden, som en jätte på himlavalvet. Gubben i månen fick en ny innerbörd, när man skådade det enorma gul-oranga klot som gled upp från skogskanten för att fästa sig i trädtopparna.

Vi bäddade med sovsäck och ligg underlag, samt en hel drös med varma kläder. Tände några ljus och satt tysta och lyssnade på myrens nattliga ljud. Sömnen kom krypande och snart väcktes vi av ett kluckande och väsande, långt innan det var möjligt att fotografera.

Men ljuset kom tillslut, vi öppnade gluggarna, och där ute fick vi ta del av en dag ur orrens hektiska spel. Alldeles utanför kojjan presenterade sig Don Juan, en tupp med äkta skills och förförar egenskaper. Säkert hade han lärt sig den hårda vägen och insett att man måste gå mot strömmen om man ska ha en chans på "damerna!"

Här har vi honom, Don Juan. Han gör entre och betraktar på avstånd.. Kalkylerar och lägger upp sin strategi..

Där ute på myren försöker en av hans rivaler impa på en av de två hönor som dykt upp. Hon verkar vara rätt ointresserad..

Ja sedan drar det då igång.. fighten om hönorna.. En fight som vår Don Juan bestämt sig för att hålla sig utanför i år.. Han har en bättre plan..

Han vänder sig helt om, ser mot oss och baske mig om han inte blinkade lite okynnigt..

Han släntrar helt sonika iväg åt ett helt annat håll, lite svansen mellan benen, som om han gett upp innan han ens startat.. Men..

..sen sätter han fart.. Börjar en hel enmansföreställning i konsten att förföra en höna..!

Han dansar värsta Gruatijev baletten, gör piruetter och splittar på bästa skådeplatsen av dem alla.. I det första gryningsljuset, en spotlight bara på honom..

Sista akten i sista förförelse scenen, en praktpiruett med bästa scenkläderna på..

Å se där.. Han har gjort sitt livs föreställning och en höna kliver rakt mot honom med blossande kinder..

Först ett litet kärleksfullt nyp, ett ryck i en fjäder för att kolla läget..

Sedan var det, om uttrycket ursäktas, bara att kliva på..!

Efteråt en liten gemensam vila, lite eftersnack och kanske utbytta löften om en framtid.. vem vet..

Sedan var det dax att vinka farväl, Chiao Bella! Vi kanske syns.. jag ringer dig..

En tupp med flyt, en tupp med utpräglad känsla för hur att tas med damer.. Var annorlunda, följ inte strömmen, gör något ovanligt för att locka till dig intresse. Var inte en i mängden som gör samma saker, år efter år efter år.. Var inte en av de desperata som är beredd att göra vad som helst för lite kärlek i sina liv.. ute på en myr, en kall morgon i maj..

Är du en höna??! Är du en höna??! Är du en HÖÖÖNA??!

/
Bettan
© Elisabeth Gustafson • Kontakta webansvarig • Senast uppdaterad 2007.11.16
Formgivning: Elisabeth Gustafson • Webmaster: Ditte Tengvall